275
Det som var en sån bra dag. Fint väder. Spännande avslut på Paradise Hotel. Framflyttning av prov. Homecoming weekend börjar, med långhelg 4 dagar. Pannkakor till middag efter hårt träningspass med trappintervaller högt och lågt.
Hugo, min älskade vän, han finns inte längre ibland oss. Han kämpade länge och väl, ända in i slutet. Två och ett halvt år - nästan prick på dagen - fick vi tillsammans. Han tjänade mig alltid väl. Sedan kom så den ödesdigra dagen då han - dock iförd skydd - gled ur mitt grepp när jag klev rakt in i den största spindeln jag någonsin skådat. Han har pinnat på som vanligt, men ikväll gav han alltså upp.
För att vara helt ärlig känner jag mig tom. Jag älskade Hugo som om han vore mitt barn. Jag känner mig också uppgiven för jag är ju helt avhängig av att ha en dator till ALLT jag gör i skolan. Den här helgen måste jag exempelvis skriva en uppsats och se anteckningar för ett stort prov för att bli klar med det innan familjen kommer. Jag känner mig också dum som tappade honom, men det var en ren olyckshändelse och det kan inte hjälpas. Mest av allt känner jag minimal lust att spendera flera tusen på en ny.
Det enda fina i detta är att Mari's pappa tvingade mig att säkerhetskopiera datorn för första gången på två år i söndags. Så att allt finns sparat.
Med sorg i hjärtat säger jag farväl för idag.
